This year's love it better last.

 

Det här året har varit ett av de bästa och konstigaste i mitt liv. Året 2012 kommer bli bra, det känner jag på mig. Lite saker jag vill ska hända:

Kunna åka till New York och vara där i flera veckor.
Hälsa på i London i januari.
Lyckas rodda ihop en spelning i London med musiker jag trivs med.
Spela så mycket det någonsin går i Sverige.
Skriva mina låtar.
Spela in mina låtar.
Hitta en lägenhet jag kan bo i och som jag älskar.
Upptäcka ny musik.
Gå på 20 konserter.
Gå på kungliga operan och se balett.
Lösa upp knutar i min rygg.


När man gör det man vill göra går det bra.

Different Gear, Still Speeding



London baby. Sitter i mitt hus, i min stad. Jag älskar den här staden minst lika mycket som den älskar mig.

I love it loud.




Vi var på KISS i lördags, Stadion och 32000 pers.
Fett.


You can bleed all over me


And if I am not permanently featured in your next slideshow I don't know what I'm gonna do.


Min nya kärlek heter Rufus Wainwright, för att parafrasera random recensent på Aftonbladet: Popens Guiseppe Verdi.
Hade den otroliga turen att få se en Question & Answer och fyra låtar med honom gratis under min Berlin-vistelse i veckan. Det var en ynnest av grandiost slag!

Men nu lyssnar jag bara på Slideshow från förra skivan Release The Stars

I'm a fleabit peanut monkey, all my friends are junkies, that's not really true



Fy för fan för en av världens bästa låtar just nu!!

The Rolling Stones - Monkey Man
Lyssnar enbart på Let It Bleed nu förtiden.

Walkin' Blues Again.


I Söndags var jag på en av de bästa konserterna jag någonsin sett. Stones, Oasis, Håkan Hellström, McCartney inräknade.

Eric Bibb, med sin helt otroliga ackustiska gitarr tillsammans med elgitarristen Staffan Astner förgyllde rent ut sagt hela mitt liv med Eric's blues och Staffans perfekta solon.
Det var som att, som jag beskriver det ibland, det bara fanns det där rummet och den musiken i hela världen just då. Jag önskar att alla varit där för om det finns en högre, ljus, underbar och kärleksfull kraft som vakar över våra liv så var den där den kvällen.

Så jag lyfter på hatten, släpper bluesen tillbaka in i mitt hjärta och tackar Eric Bibb för att han finns.


(Trycker ni på bilderna kommer ni till hans myspace.)

Life is not a rehearsal.

Sitter här i min ensamhet och inser att det enda som verkligen lindar in mitt hjärta i bomull, precis när jag behöver det,
är Jeff Buckley och Lover, You Should've Come Over.
Finns det något bitterljuvare intro, finns det något annat intro som skvallrar om så mycket regn på fönstret, vin i blodet och trasigt hjärta som det? Jag tror inte det. Bara den där lilla dragspelsgrejen. Den spelar hela mig ikväll.



It's never over,
My kingdom for a kiss upon her shoulder
It's never over,
all my riches for her smiles when I slept so soft against her
It's never over,
All my blood for the sweetness of her laughter
It's never over,
She's a tear that hangs inside my soul forever


 


I'm sure your thoughts are not with me, but with the country to where you're going



Var på massage både igår och idag, ty min kropp är ur funktion. Idag masserade hon benen. Det var inte skönt, nej, det var det smärtsammaste jag varit med om. 
Tillråga på allt är ingen av mina vänner hemma och Norrköping utan vänner är döden.

Jag tröstar migsjälv med Sad Sad World av Sheryl Crow. Min gamla barndoms-hjältinna.

I've been alone here, I've grown old.




Förjävla bra låt. Minns också att jag tyckte videon var väldigt bra när jag först såg den. Klicka på bilderna.

Velvet Revolver - Fall To Pieces.

Re-live.

Återupptäcker diverse Oasis-låtar jag lyssnat och spelat mig till döds på under en period av mitt liv.
Helt sjukt egentligen. Lukten av mitt tonårsrum finns i min näsa nu när jag lyssnar på Cigarettes In Hell och Getting Older. Lukten och känslan av Söderköping på sommaren till sjuan och åttan när jag och Sofia spelade på gatan och fick massor med pengar. Spelade de låtarna.


Jag saknar dig.

 

"No, there's nothin' you can send me, my own true love,
There's nothin' I wish to be ownin'.
Just carry yourself back to me unspoiled,
From across that lonesome ocean."


Oh won't you please take me home.


Izzy Stradlin

 

Vad är det med dessa mörkhåriga pojkar med en gitarr i nävarna?


I get by with a little help from my friends.

 

Föralltid finns de med mig i mitt hjärta. Förevigt ska jag älskar deras musik på ett sådant sätt man omöjligt kan sätta ord på. Men en fråga kan man ställa:

Har ni någonsin älskat en låt så mycket att ni nästan fått ont?


I had to run away high, so I wouldn't come home low.

 

Take me to your heart
Feel me in your bones
Just one more night
And I'm comin' off this
Long & winding road


Om

Min profilbild

Sofie