vinyl

 

Föralltid finns de med mig i mitt hjärta. Förevigt ska jag älskar deras musik på ett sådant sätt man omöjligt kan sätta ord på. Men en fråga kan man ställa:

Har ni någonsin älskat en låt så mycket att ni nästan fått ont?

 

Take me to your heart
Feel me in your bones
Just one more night
And I'm comin' off this
Long & winding road

HEJ!

Låt mig kort sammanfatta veckan vi spenderat i Stockholm med omnejd, då vi under dagens och kvällens timmar besudlat omgivningen med jazzmusik.


Måndag:

• Lyssnar på Kickstart My Heart av Mötley Crüe tills mina medpassagerare kräks i mina öron (förutom Ian, som gillar Mötley, och Ivar, som gillar att retas.)
• Blir stoppad av polis utanför Knivsta, blåljusen på. Bussen vi hyrt var tydligen obesiktigad och har körförbud.
• Strandsatta i Knivsta i två timmar tills någon hämtar oss.
• Får ny, inte lika sctekig, buss från något mycket suspekt ställe bakom Arlanda.
  
  Tisdag:
  
  
• Filip repar annan bil.
• Får titta på konst på Moderna Muséet men ingen fattar något och kommer utlunkandes fem minuter senare.
• Spelar på Moderna Muséet. Ivar äter inget för han är för nervös säger han. Tuffingen.
• Går till Mosebacke och någon skivrelease-fest för något svenskt hiphop-band, jag hatar musiken men tycker om mina vänner och tycker livet är underbart!
• Mitt kontokort önskar det stannat hemma.
• Någon kissar på balkongen.
  
  Onsdag:
  
  
• Hittar roliga filmer i min telefon.
• Spelar på Stampen. Kredd.
• Möter en livs levande Britt! Från Manchester!
• Blir så exalterad att jag glömmer mina vänner som spelar senare. Hann se dem ändå dock.
• Ian's föräldrar överaskar honom genom att ha åkt ändå från Boston, USA till hit.
  
  Torsdag:
  
  
• Unga flickor fluktar på William på Nacka Musikklasser där vi spelar.
• Ivar har inte ätit på hela dagen för han är så nervös innan spelningar. Tuffingen.
• Schteker hos Filip och avlider nästan av trötthet.
• Kristin framkallar sk. "krispig stämning" runt matbordet hos Filips föräldrar då hon berättar att hennes sommarjobb bestått av att redigera - citat -: "blodiga munnar och könsdelar" -KRISPIG TYSDNAG- "Min pappa är oralpatolog" -PHEW-
• Ian's lufmadrass spricker men han är för stolt för att säga till någon, sover sedemera på kallt stengolv.
• Ian säger inte ett ord på hela morgonen/förmiddagen.
• Hugh Grant kommer på tal runt lunchbordet och Ian's första ord för dagen blir "I want to fucking PUNCH that bastard..."
• Ivar försöker i en desperat stund att få tyst på mitt påstådda tjat om Nikki Sixx genom att skrika "HAN ÄR FUL!"
• Lämnar tillbaka buss i Östersund. Får endast 1000 kronor rabatt för besväret. Önskar jag läst juridik.
• Spelar i kyrka. Prästen bär skinnbyxor och har delat cigg med Kristin.
• Präst låter Filip spela blues och Deep Purple på kyrkorgeln.
• Har trevligt och lär mig saker om USA av och med Ian's fantastiska föräldrar.

KALLA MIG TÖNTIG men jag tycker det är så djävulusiskt fett!
Jag får inte nog! Jag lyssnade på samlingsalbumet Red, White & Crüe, när det släpptes i min ungdom, och hookade men glömde snart bort dem till förmån för andra band.
Jag har nu insett att de har allt jag vill ha.

Har läst ut den fullständigt fenomenala biografin The Dirt precis och påbörjade just The Heroin Diaries av Nikki Sixx, vilken är en tämligen horibel historia i en missbrukares paranoida och psykotiska hjärna, alltihop är dagboksanteckningar från juldagen -86 och ett år framåt. Inklusive kommentarer från folk i hans närhet.

Jag Youtubar kvällarna igenom i jakt efter nya intervjuer och roliga klipp, tittar på Carnival of Sins i kass upplösning och på gamla videos.
JAG NÖRDAR. And proud.

Jag drömmer om Mick Mars på ett högst oroväckande sätt, vaknar och önskar jag kunde somna om. Jag plankar riff på min älskade gitarr jag har försummat under en tid och önskar att när jag vaknar nästa dag ska vara bäst i världen.

Ert tålamod kommer sättas på prov då det mesta jag pratar om handlar om bandet ifråga.

Helt enkelt har jag kommit in i en idol-period liknande den jag hade med Oasis eller Beatles.
Dock ska dessa inte jämföras ty de förstnämnda förändrade de facto mitt liv, men Mötley Crüe gör mig lycklig.
Så är det med det.


Imorgon åker vi till Stockholm och spelar jazz. Se mig sjunga och vara ball på Stampen den 10 febrari (onsdag), insläpp 20.00.

Jag kan också villigt erkänna att jag tyckte att Poker Face inte på något sätt urskiljde sig från mängden till en början. Kanske beror det på att jag mycket sällan lyssnar till vad den numera fullständigt vedervärdiga radion bokstavligen kaskad-spyr ur sig, eller så beror det på något annat. Inte vet jag.

Men just nu, utan att för den skull lyssnat in mig på skivan speciellt ingående, kan jag tycka att Lady Gaga är precis vad popindustrin behöver just nu. Något extremt, något nytt, någon som för en gångs skull KAN sjunga, någon som skriver sina låtar själv, som kan spela ett instrument, som är allmänt skön och verkar vettig.
Såg framträdandet tillsammans med Elton John från Grammy Awards nyss. Där snackar vi härligt röst.