vinyl

Lars, du vet att jag älskar dig och din röst och framförallt ditt utseende, men för i helvete...

- De bryr sig mer om produktionen än mig som artist, säger han till Aftonbladet.

Ledsen att behöva break it to ya, men du har gett dig in i fel program, son!

Jag har länge fascinerats av en sak i min, och många andras, person. Senast jag fick chansen att fascineras av mig själv var för några veckor sedan då en klasskamrat av manligt kön utbrast "HAN ÄR SÅ JÄÄÄVLA KASS, HAN ÄR SÅ JÄÄVLA OUT, HAN ÄR SÄÄÄÄÄMSST!!!!!111ett" när Håkan Hellström kom på tal. Av någon anledning är just Håkan Hellström något särdeles provocerande för ganska många människor, fråga mig inte varför, men givetvis blir jag eld och lågor när någon häver ur sig något så urbota dumt och ogenomtänkt.

Självklart har jag insett att det handlar om kritik, och inte vilken kritik som helst, utan kritik som indirekt riktas rakt mot mig. Viss musik älskar jag så starkt att det har blivit en stor del av mig, som exempelvis Oasis, Beatles och Håkan.
Och nu har jag äntligen en vetenskaplig analys bakom mitt antagande! DNs artikel är rätt gammal, men jag hittade den precis. Så läs, det är väldigt intressant. (Speciellt eftersom jag enligt analysen är av karaktären "Hög självkänsla och väldigt kreativ. Hårt arbetande och tillfreds med sig själv. Varken snäll eller generös.")

Jag har ju glömt! Här har ni mitt improvisationsband! Vi är asbra och ni kan bli vänner med oss på Myspace och kommentera något så vi känner oss viktiga.

Här trycker ni! Vi heter Scott Rossi.

Jag tycker personligen att At First och It Became Dark And Cold är bäst.

Roliga saker:

Oasis har bokat in spelningar i både Scandinavium, Göteborg och Globen, Stockholm. Självklart underbart, men frågan vi alla ställer oss är om arenorna kommer fyllas? Globen sålde de inte ut ens 1997 och det vet vi ju att det var ett särdeles bra år för vår favoritkvintett. Datumen planerade är GBG 25 Januari och STHLM 28 Januari 2009.

Mindre roliga saker:

Flygbolaget Sterling har gått i konkurs och ställer in alla sina flights. Min Köpenhamnsresa var bokat på deras bolag. Hur fan gör jag nu?

Ikväll drog programserien "Dom kallar oss artister" igång på SVT1. I detta premiäravsnitt fick vi följa allas vår Håkan Hellström runt i Göteborg där han visade platser som förekommer i hans låtar (Gullbergs Kaj och Långedrags paviljongen bl.a.). Ett mycket härligt program med mycket roliga inslag. På SVT play kan man hittills titta på en trailer till programmet, men dessutom tre klipp som inte visades i TV. Tryck här!

Det är alltid lika härligt att se Håkan Hellström, det vet ni att jag tycker och det vet jag att ni tycker och tycker ni inte det kan ni säga adjöss och trycka ner det här fönstret. För jag vet ingen som är lika charmig och öppen och genuint ärlig i sitt uttryck både på scen och i intervjuer som Håkan. På lördag bär det av till Flygeln i Norrköping och där blir det tredje gången gillt för i år. Extas, som de brukar säga.

Vid min Gud, vilken kvinna! Jag beundrar henne otroligt mycket. Lyssna på låten som finns i bilden ovan, Strange Fruit. Den första antirasist-sången vad jag vet. Lyssna på den. Den är svart och den är vacker.


"Southern trees bear strange fruit
blood on the leaves and blood on the root
black boody swinging
in the summer breeze
strange fruit hanging from the poppler trees."

It's good to be back, good to back! Efter nio timmar på nattåget (sittandes, for your information...) slocknade jag i min egen, stora, underbart mjuka säng! Sedan gick det uppåt, framåt och natten avslutades med en extra timme vid 03.00 slaget på hotell Nilson/Abu-Zaid tillsammans med värdinnan Sars och lovely Rebbs. Det kändes fint att vara nära er igen, för jag har saknat er massor! Väldigt, väldigt mycket. Det kände jag när vi satt på Highlander med ett varsitt glas vin, det kände jag när vi stog på järnbron vid två-snåret och höll om varandra i blåsten. Fan, jag älskar er och jag älskar er förevigt!

Tack också Ida, och gratulerar ännu en gång! Fint att du ville inhysa diverse musiker i ditt väldigt fina hus. Underbart att se er alla igen.

Slutsats: We're all part of the history of Norrköping!

Nu åker jag hem snart. Det ska bli skönt och lite konstigt.
Jag tänker lyssna på Beatles - You've Got To Hide Your Love Away. Den är bäst.

"Here I stand, head in hand
turn my face to the wall
if she's gone, I can't go on
feelin two foor small

Everywhere people stare
each and every day
I can see them laugh at me
and I hear them say

Hey, you've got to hide your love away
Hey, you've got to hide your love away

How can I even try
I can never win
hearing them, seeing them
in the state I'm in

How could she say to me
"Love will find a way"
Gather round all you clowns
let me hear you say

Hey, you've got to hide your love away
Hey, you've got to hide your love away"

Jag har många favoritskivor. Jag har många favoritlåtar. Och jag har framförallt många favoritlåtar på mina favoritskivor, dock skiftar de. Länge har Babyshambles - Shotter's Nation legat mig varmt om hjärtat, inser jag nu efter att inte ha lyssnat på den i sin helhet på säkert fyra-fem månader. Där var länge Carry On Up The Morning min abosluta favorit, med rätta. Det är en perfekt låt.

Men idag har jag UnBiloTitled på repeat. Den är så fin, så vacker. Pete Doherty är som bekant otrolig på texter och här lyser det väldigt starkt. Lyssna bara, tryck på le bild.


"He was stronger than the walls that they tried to build around him,
to dumb and dumbfound him
For two thousand years I waited for your call
Screaming from the window, screaming bloody murder

The more that you follow me the more I get lost
You think that you know me, you're pissing me off
Yeah you said that you loved me why don't you fuck off
Anyone who think that you own me you're ripping me off

I messed my head I miss my head how happy would I be
To shine fire upon everyone and no one
I messed my head I miss my head how happy would I be
To shine fire upon everyone and no one

Wolfman and Bilo on the run
Wolfman said to Bilo I'm calling it on
Bilo said to blue eyes put your trousers back on"

Tack.

Igår roligt. Idag inte lika roligt.

Ångesten. Vet ni hur den känns?

Läser förtjust att underbara Monki även når iskalla Östersund i vår! Hallelujah!
Och påtal om Monki, om någon har 400 spänn till övers får ni gärna köpa skor åt mig. De här vill jag ha:

Måste säga att Dig Out Your Soul fortfarande håller sig lika stark som första gången jag tryckte på play och lät mig hänföras.
Finns ett spår jag kommit på mig själv att spola över, och det är Waiting For The Rapture. Helt klart ett av skivans svagaste spår, och ännu ett bevis på att de flesta Noel-skrivna låtar bör sjungas av Liam.

Anyway, Falling Down ger mig fortfarande underbara rysningar. Ljudbilden är fantastisk! Vilken låt! Här gör sig Noels röst sig helt rätt! Lyssna genom att trycka på bilden ovan.

På ca. 14 månader har min fond sjunkit med 50%.
NICE!

...Så jag lyssnar på Chopin och försöker lugna mina nerver. Och egentligen vet ni ju lika väl som jag att det bästa vore om allt brakade ihop fullständigt så vi kunde starta om på nytt en gång för alla, så kan girigbukarna som skott sig få försöka leta efter lägenhet vid 20-21 års ålder med nada kapital kvar. JA TACK!

IDAG kom så äntligen Dig Our Your Soul till mitt postfack! I lite drygt tre år har jag väntat, och jag kan redan nu efter en lyssning säga att den där väl värd väntan. Jag är så glad! Don't Believe The Truth var lite av en besvikelse med sitt ganska färglösa sound, detta är lite av motsatsen. Liams röst har utvecklats till det bättre, något som gläder mig enormt. Noels låter håller rakt igenom mycket högre standard än sist (alltså sist som i DBTT, för att reda ut eventuella missförstånd..) och det märks att Liam utvevklats till en riktigt bra låtskrivare han med. Även roligt att Gem och Andy får med varsin låt (To Be Where There's Life samt The Nature Of Reality).
Det är gott att höra att skivan har en riktigt skön helhet, med några riktiga guldkorn bland spåren. Älskar också hur de låtit låtarna flyta in i varandra.

Bag It Up inleder starkt, redan här förstår vi att det blir tunga groove med slöa, men arga trummor som genomgående tema.
The Turning är en klockren fortsättning och snart kommer även singeln The Shock Of The Lightening med sitt enorma driv.
Liam ska ha stort cred för I'm Outta Time som är en av skivans absoluta höjdpunkter. Falling Down gav mig gåshud. Noel sjunger otroligt vackert och harmoniken kontra melodin är fantastisk! Jag skulle kunna faktiskt kunna säga, såhär nylyssnad, att den kvalar in i deras top 15 ever.

Har man följt Oasis ett tag, väntar man sig inte en ny Definitely Maybe, vilket jag finner skönt. Oasis 2008 är helt rätt.
Beatles-influenserna är tydliga, vissa anser de vara övertydliga, jag tycker enbart det är kul. Skivans design och layout gör sig väldigt bra till låtarna, och ja, som ni förstår är allt frid och fröjd i Sofies residens!

Foto: Vice


Sådär känns det när man lyssnar på den låten som är innuti bilden.

Den 7 November kl. 20.00 i Köpenhamn är det jag, Liam, Noel & co. samt 2100 andra personer. HELVETE FAAAN YEEEEEEES!

HÄR! Tack! Jag instämmer, och har så gjort hela mitt liv!

När jag cyklade över kullerstensgatan igårkväll kom allt över mig sådär igen. Hur annorlunda jag är nu mot när jag cyklade där för 5 år sedan. Jag sa hej då till Sandra som flyttade till Schweitz idag, och hon beskrev samma känsla som jag hade innan jag flyttade. Hur just den här tiden är ett avslut och en början på samma gång, och hur vemodigt men samtidigt spännande det känns. Förstår ni?
Jag tänkte på allt jag gått igenom i den här staden. Hur mycket saker jag upptäckt som gjort jag till jag, hur många personer som jag lärt känna och sedan tappat kontakten med, hur skoltiden varit, massa saker.
Hur först Beatles och sedan Oasis kom att omforma praktiskt taget hela min världsbild, hela mitt jag. Ni anar nog fan inte hur det kändes, hur extremt stort det var. Jag minns fortfarande första gången jag verkligen lyssnade på Oasis. Champagne Supernova, den mest perfekta låten med den mest perfekt känslan, hur den bara pangade rakt in i allt.
Och hur den musiken fortfarande är värd mer än all annan musik tillsammans för mig. Jag antar att ni alla kanske förstår vad jag menar på egna, personliga sätt.

Det sjuka är att allt det där, den tiden, alla olika perioder, vänner, killar, sånger, allt det där är som ett avslutat kapitel nu (in lack of better words...). Det känns som att jag kan titta tillbaka på hela perioden från högstadiet till studenten och känna att det är klart och att nu börjar något nytt. Och det är jobbigt som fan, för jag är så himla stolt över allting på något sätt. Det är så mycket under den tiden som format mig, som gjort mig till den jag är, som betytt så otroligt mycket för mig, att det är med stort vemod jag inser att ingenting, någonsin, kommer kännas likadant. 


Det är en väldigt, väldigt speciell tid och epok vi lämnar nu. Det är konstigt. Och det finns väldigt många olika ord och känslor inom mig just nu, men det är väldigt svårt att uttrycka dem. Men tryck på bilden ni.

Hittade en mycket intressant och bra version av Radioheads Exit Music (for a film), spelad av Brad Mehldau.
Han är Jazzpianist och spelar här med trio.

Jag kan ju säga så mycket som att hösten ger en hel rad roliga konserter att se fram emot.
Tillika blir min ekonomi väldigt lidande, men pengar är trotsallt bara pengar.

1. Lördagen den 1 November står Håkan Hellström på Flygelns scen i Norrköping. Helt underbar avslutning på höstlovet.

2. Lördagen den 8 November står Oasis på scen i Köpenhamn någonstand jag inte kommer ihåg. Är jag lyckligt lottat kommer jag dit, dock ser det mörkt ut i dagsläget.

3. Söndagen det 16 November är det förmodligen den allra sista chansen att se Dirty Pretty Things live, och det sker på Debaser (Medis?) i Stockholm.

4. Lördagen den 6 December kommer Jazzlegenden Herbie Hancock att spela i Stockholms Konserthus. Jag råder er alla att ta denna kanske sista chans att se honom och hans ganska nya band.


Konserter + Bra musiker = KLAAD SOFIE!

Lördag den 8 November står så Oasis återigen på en scen i vårt vackra grannland Danmark.
Gud, jag minns det som igår. Köpenhamn, 21 Oktober 2005. Det kändes som jag skulle dö, det kändes som att födas på nytt. Allt var så underbart och varmt och näringsfattigt i min kropp så vakterna högg tag i mitt bälte och bar ut mig så jag fick dricka vatten. Såg sedan  My Generation från asbra place på sidan.

Shit. Jag vill vara där igen. 
495 DKK får man dock pynta ut.
Och faktiskt, det osar Sverige-spelning lång väg. Vågar jag gambla på det?